The disappointment of the Millenium

O jag var sa glad att se att jag kunde se Millenium serien pa svt.se. Jag har ju precis last "Man som Hatar Kvinnor" Dom om min besvikelse nar jag inte kunde se det har i USA pga rattigheter...blaaa.

Men

sa

idag sag jag en trailer for den forsta filmen. Tydligen gar den pa bio har. Yey! Sa jag gick online for att kolla nar o var jag kunde se den.

Besvikelse IGEN.

Den narmsta biografen som visar filmen ar 200 km harifran. :-(

Jag far val skaffa mig en DVD som kan spela svenska DVDs for min kompis Anders har filmen.
Och sa far jag val skaffa nasta bok i serien (nr2) sa jag atminstone kan lasa fortsattningen.

Suck...aldrig far man vara glad.

Grattulerar pa fodelse dagen

Jag har hittat en otroligt rolig blog som visar ytters misslyckade "professionellt" gjorda tartor. Bloggen heter Cake Wrecks och den kan ni hitta har. Det ar alltsa tartor som nagon har tagit betalt for att baka o dekorera som pa nagot sett ser hemsk ut, ar felstavad eller bara ar en dalig ide fran borjan.

Ett vanligt fel ar att skriva inte bara gratulationen men ocksa instruktionerna till hur tartan skulle vara dekorerad:

Mmmmm, ben pa en kaka...aptitligt!

Vilken bra ide! Fisk i en kaka...tills en av dem dor innan brudparet har skurit i kakan.

Ar det har for att undvika att babisar blir till pa Valentines Day?

Sa har ser framtidens tarta ut...laaangt i framtiden

Happy new yea.......r

Tarta till blivande moder pa babyshower.....uppmuntrande!

Dubbel mums: muffins dekorerade med kanelsmakande tuggummin fortfarande med pappret pa

Vilken gullig liten bab....aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

Och sa dekorera tartorna med "farsk"frukt. Classy!

En askfattarta precis det jag var sugen pa.

Jag tror det ska vara en elefant...eller?

Tjejen som skriver bloggen har massvis med roliga bilder och ni bor alla kolla igenom allt for den ar bara for kul. Jag har sjalv redan gatt igenom 20 sidor. Hon tar aven med super snygga tartor som ar helt otroliga.

My own tv network

Vi skaffade en ny tv forra aret som man kan koppla ihop med datorn. Fast sen var ju datorn skruttig sa vi anvande inte den mojligheten direkt. Men som jag har skrivit innan sa skaffade vi en ny dator i ar och plotsligt sa blev det jag har dromt om verklighet. Jag kan nu ga in pa svt.se samt tv4 och you tube och titta pa svensk tv. Jag har till exempel tittat pa hela Pa Sparet sasongen, Sa ska det Lata, Mastarnas Mastare, Halv 8 hemma hos mig, Troll i Tomteskogen, Parlamentet osv. Och idag blev jag "psyched" nar jag upptackte miniserien Millenium baserat pa boken Man som hatar kvinnor som jag precis har last ut. Lyckan ar total!
Sen kan man ju hitta alla slags musikvideor som man dessutom kan ladda till ipodden vilket ar Tims ny favvis syssla. Vi alskar helt enkelt internatet.

I'm a Wiinner

Yes, jag gjorde det.
Jag motte malet som jag satte for mig sjalv pa min wii brada. Jag fick den i julas o da vagde jag in med 148 lbs. Jag satte mitt mal till 136 lbs och harom veckan (Tja, egentligen tre veckor sedan) sa nadde jag det malet. Dels genom att ata lite battre. Godis bara pa helgen (typ, ibland blir det nagra bilar mitt i veckan men...shh), nastan ingen lask och efterratt bara 2 dagar i veckan och sen mera sallad o frukt saklart.
Sen har jag gympat mer. Jag har saklart anvant mitt wii spel men ocksa nagra workout dvds. The Firm som ar langa pass med aerobics blandat med hantlar. Sen med tranarna fran "The Biggest Loser" som kor hart med en. Speciellt Jillian som sager at en att man absolut inte far ta en paus eftersom passet bara ar 20 minuter.
Sen gick jag ju o stukade foten och da kunde jag ju inte gympa direkt. Jag gjorde nagra pass utan dvds da jag gjorde ovningar dar jag inte behovde anvanda vanster foten, men det var lite trist. O arligt talat har jag varit lite lat och nu nar foten kanns battre (fast inte helt bra)sa far jag val borja igen. Men tack o lov sa har jag hallit mig vid min matchvikt vilket kanns super bra.
Bast ar val det att jag har "forlorat" (jag letar inte efter dem) 3 cm runt laren o rumpan vilket leder till att mina byxor sitter MYCKET battre. Nu galler det att halla sig har.

I know nothing

Jag jobbade som matte larare i 8e klass i veckan och jag hade glomt hur storiga fjortisar kan vara. De var hogljodda, oborstade, taskiga, storiga, irriterande och allmant...tja..fjortisar. Men det ar ju bara att ta. Jag ar anda ganska avslappnad vikarie. Jag skriker inte pa dem och om de har gjort allt bryr jag mig inte om de snackar och smsar etc. Det ar liksom inte min fight at fightas.

Men det ar inte poangen med det har inlagget... Jag har normalt inga problem med matte. Jag menar det ar hogstadie matte och inte sarskilt svart. MEN den har lararen hade ocksa en "advanced math" klass. De skulle lasa sina anteckningar och gora en del uppgifter. Jag behovde inte lara ut for dem. Men sa kom en kille o fragade mig hur man skulle gora nar man skulle forenkla kvadratroter. ????? Jag tog en titt. Tankte lite. Borjade svettas. Tog en titt till och kom fram till att jag har aldrig gjort det har. Jag erkande lite generat att jag inte hade en blekaste och sa at honom att fraga nagon i klassen. Kvickt hittade jag matte boken och facit och kom sa smaningom pa hur (jag tror) att man ska gora det. Jag visade honom det jag kunde men var fortfarande lite forundrad over att de har matte i 8e klass som jag aldrig ens har sett. But you live and you learn and then learn some more....

Ninna nina ninna na na nina na na ni na

Valkommen till boktipset.
Idag laste jag ut en skitbra svensk bok o jag bara maste dela med mig. Boken ar "och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla" av Hakan Nesser. Den handlar om en 17 arig kille aret 1967. Hans granne hittas brutalt mordad och eftersom han ar kar i grannflicka sa forsoker han hitta mordaren. Men mest ar boken om Mauritz och hur livet tedde sig for honom det aret. Den ar valskriven och har underfundiga observationer som man inte kan lata bli att skratta gott at. Har man antingen levt pa 60talet eller om man har varit 17 ar sa kommer man definitivt att kanna igen sig nagot.
Och sen slutet! Slutet ar chockerande, smart och helt ovantat.

A chorus line

Jag har alltid gillat att sjunga i kor. Anda sen mellanstadiet har jag alltid varit med i nagon form av organiserad kor. Men det var forst i koritsia som jag var del av en riktigt bra kor. Det var dar som jag verkligen borjade sjunga bra. Innan dess kunde jag argumentera med korledaren att det skulle vara battre pa mitt satt...ohhh jag var sa jobbig.
I hogstadiet borjade jag i Eva Bolins kor korallerna(?) Dar marktes jag knappt eftersom hon bara brydde sig om sina stjarnsangerskor. Nar hon gav over oss till Karin Fagius o vi blev koritsia blev det andra bullar. Karin brydde sig faktiskt om hur vi alla lat och jag fick hora flera ganger: "Vem ar det som brummar i sopranerna?" Det rakade vara jag...pinigt... Men nar jag val tog tag i saken o tranade o larde mig lyssna o ta tonerna uppifran sa blev jag mycket battre o Karin klagade inte igen.
Nar gymnasiet var slut o jag flyttade till USA slutade jag med korandet, dels for att jag inte hittade nagon kor o dels for att det inte fanns tid eller motivation. Tills i hostas. Da fann jag en liten insandare i varan lokala tidning som berattade om varat community colleges kor och att vem som kan vara med. Jag ringde ledaren och foljande vecka startade jag. Det ar definitivt annurlunda an koritsia, mer avslappnat, lattare sanger och sa har vi killar i koren. Jag gillar det dock. Det kanns skont att sjunga i grupp igen och jag har traffat nagra riktigt trevliga personer. Varje termin har vi en avslutnings konsert och har ar tva av de sanger som vi sjong forra terminen:

Vinter tid pa landsbygden

Har ar lite fina vinterbilder fran innan jag stukade foten.

Harom veckan hade vi den storsta snostormen pa hela vintern. Det har var bara i borjan. Det kom ungefar dubbelt sa mycket, men det var under natten sa det blev inga fler bilder tyvarr.

Nar det snoar sa mycket maste det snorojas. Tim var glad att antligen kunna anvanda sin nya snoslunga. OBS! Pa den rostiga grejen i forgrunden sitter det en liten snogubbe som jag byggde dagen innan

Tim fick anvandning av sin nya Husqvarna motorsag nar han fallde trad med sin kompis. Det har var det storsta tradet.

Sedan fick jag hjalpa till att stapla ved. Det ni ser har var bara borjan....

Vi akte pa tur o korde lite vilse. Nar vi korde over en liten back sag vi det har och var bara tvugna att ta en bild. Basta felkorningen nagonsin!

En superkall dag i januari akte vi upp till Tims jaktstuga och gick promenad med hundarna. Sa har fint var det da.

Det ser ut son vi gor massa saker utomhus men arligt talat gor vi mest det har:
Spelar Wii och slappar pa soffan!

Ombytta roller

Ni kanske kommer ihag att Tim stukade foten i hostas och jag blev sjuksyster Caroline. Nu var det dax igen, men tvartom.

Igar skulle jag jobba som vikarie i en 4e klass. Jag parkerade bilen, lite stressad var jag eftersom jag nastan var sen. Jag tog 2 steg och whoops halkade jag till, foten vek sig, jag horde pop, och sa satt jag dar pa rumpan. Som tur var sa var det en annan larare precis dar. Hon sprang in o hamtade rektorn och skolsystern. Det var en annan tjej dar som packade ur sin bil precis brevid mig. Hon bara glodde pa mig, fortsatte med sitt o gick ivag utan att ens fraga hur det gick...konstig typ! I allafall jag satt dar pa parkeringsplatsen o vantade tills de kom med en rullstol. Jag rullades igenom skolan (latt pisamt) till skolskoterskans rum. Dar fick jag is pa ankeln. Hon kollade den (shit jag skulle ha rakat benen) och den var inte sarskilt svullen. Rektorn fragade vad jag ville gora o viking/martyr/vanlig/dum som jag ar sa sa jag att jag skulle prova o se hur det gick att jobba. Jag haltade upp till klassrummet dar jag mottes av en klass som var sa hjalpsam. De var glada att se mig och forsokte hjalpa mig sa gott det gick. Jag sa at dem att sa lange de inte sprang ivag sa skulle det nog ga bra. O det lovade de att inte gora.

Jag hade lite ont hela dagen, speciellt nar jag var tvungen att ga upp o ner for trapporna, men jag satte pa mig mitt leende, sa att jag klarar det. De andra lararna var valdigt hjalpsamma sa det gick.

Jag korde hem (Tack o lov kor jag automatare och det var vansterbenet som gjorde ont.) Jag borjade kanna av det mer, men hojde volymen pa ipodden som spelade svensk musik. Jag sjong med for att inte tanka pa foten,.

Nar jag val kom hem brast det o jag borjade storlipa. Jag tog av mig stovlarna o la upp benet hogt med en pase is och OJ vad det borjade gora ont och OJ vad det borjade svalla.

Har kommer bilderna, titta bort mamma:

Tim holl pa med ett projekt i ladan tilsammans med hans pappa o en kompis, men sa snart de var klara kom han in o fixade te o fika till mig. Han sag till att jag var bekvam, hjalpte mig till toan, lagade middag och var allmant go. Fast det ar klart han kunde inte lata bli att vara "rolig" o saga saker som: Vad ska du gora till middag o nar ska du dammsuga...kul grabben...inte. Jag gav honom langfingret o smuttade pa mitt te.

Klockan 6 i morse (efter att ha sovit ensam pa soffan bed benet hogt) akte vi in till akuten for att rontga, bara for att vara pa sakra sidan. (Jag rakade benen, delvis for att sist hade Tim en skitsnygg, ung kille som doktor. Just my luck: Jag hade en gammal skallig gubbe) Foten kandes lite battre, men better safe than sorry! Rontgen visade att det bara var en stukning. Jag fick kryckor, de virade bandage runt foten, sa att jag skulle isa och hoja benet och sen bar det av hemat.

Sen dess har jag legat pa soffan o kollat tv o sovit. Jag ringde hem for Tim sa att mamma nog skulle bli sur om jag inte meddelade mig och pa andra sidan traden fick jag en glad overraskning. Min kusin Max som precis kommit hem fran Indien. Det var skitkul att snacka lite med kusin vitamin (o mamma saklart) och jag kande mig genast piggare. Jag o Max sag varandra i Stockholm pa farfars minnesstund och det kandes som vi kom varandra narmre da. Nu nar vi ar aldre sa ar varan 6 ars aldersskillnad inte sa stor och vi har bada internationella erfarenheter att dela med oss av. Kort sagt han ar min favorit kusin (OK sa han ar min enda kusin, men han ar ocksa en av mina favorit slaktingar) och jag langtar efter da vi kan hanga igen.

Forhoppningsvis blir min fot battre snart, for aven om jag gillar att vara ledig sa ar det inte lika kul att ligga pa soffan nar man maste.